KARIN OCH ROBERT (Familjehem berättar)

– Karin, det var FamiljeResurs som ringde. De undrar om vi kan ta emot en 13-årig flicka inom några dagar. Socialtjänsten vill träffa oss redan i eftermiddag.

»Så började vårt första uppdrag som familjehem. Robert och jag hade inga hemmavarande barn längre och kände att vi ville hjälpa till på något sätt. Vi tog emot vårt extrabarn redan dagen efter. Hon var blyg, vi var blyga, men det gick förvånansvärt bra redan efter några timmar.

Första dagarna minns jag att vi ringde till FamiljeResurs flera gånger om dagen. Vi hade tusen frågor om det mesta. Det var skönt att bara få prata av sig om alla känslor som väcktes inom oss. Det var tänkt att vårt extrabarn skulle stanna hos oss några månader. Hon blev kvar hos oss under tre år. Det var en känslomässigt trasig och trött liten varelse som kom till oss. Ingenting fungerade som det skulle. Stor frånvaro i skolan, struliga kamrater och konflikter med de flesta vuxna som fanns omkring.

I början fanns vi bara där, ställde inga krav, tog bara om hand och gav värme. Till sist kände vi att en viss anknytning fanns där mellan oss. Då började den verkliga utmaningen. Vi kämpade och slet tillsammans för att vända den negativa spiralen. Det var som att dansa hambo, två steg framåt och ett tillbaka. Till slut blev stegen bakåt allt färre och vår vardag med vårt extrabarn började likna vilken vanlig vardag som helst.

Det var en stor sorg, men samtidigt en enorm glädje när ”vår” flicka skulle flytta hem till sin mamma igen. Vi fick stort stöd av FamiljeResurs att ta oss igenom den smärtsamma processen. Idag har vi kontakt med både flickan och hennes mamma. Det känns fantastiskt att vi faktiskt varit en del i att en familj fått hjälp att bli en familj igen.«